Armborst- en kort historik

Armborst är till konstruktionen en pilbåge med en tvärställd ”stock” . På stockens ovansida finns ett läge eller hak för att hålla bågen uppspänd. Fördelen med armborst framför pilbågen var att man nu kunde gå omkring med laddat vapen vilket underlättar både vid jakt och strid. Dessutom ökar precisionen med ett armborst eftersom det inte är direkt beroende av skyttens styrka.

Det finns två skolor som beskriver utvecklingen av armborsten. Dels att de skulle vara ”portabla” varianter av de för pilar avsedda krigsmaskinerna, dels att de skulle härstamma från pilbågar som gillrats i fällor och sedan blivit ”portabla”. Vilket som låter mest troligt lär det diskuteras om även i framtiden och vi lämnar den diskussionen åt sitt öde.

Första källorna på att armborst använts är, som mycket annat, från Kina, 341 f.kr. då armborst användes i striden om Ma-ling. Men att ett sådant vapen vid denna tidpunkt användes i strid tyder på att vapnet är äldre än så.

I Europa finns reliefer innehållande bilder av armborst från Romartiden. Sen har vi ett glapp på några hundra år innan vi hittar nya bevis på att armborst funnits. Detta skall dock ses som en tillfällighet att vi inte hittat rester av dem eller att ingen nedskrift finns kvar. (Att armborstet faktisk inte skulle förekomma i Europa under denna tid får ses som mindre troligt).

Under 900-tal och framåt finns flera nedteckningar om armborst som till exempel; belägringen vid Senlis år 935, vid Verdun år 985 eller slaget om Hjörungsvåg 986. Anna Comnena ger följande beskrivning om armborsten använda av korsfararna på 1090-talet.

”Tzagran är en båge, som används av barbarerna, men som inte är känd i Grekland. Detta långt gående skjutvapen spännes på så sätt, att man så att säga lägger sig på ryggen, sätter en fot på var och en av bågens armar samt drager strängen till sig med båda händerna. På stockens mitt är en halvrund cylinder utmejslad, vilken aträcker sig från strängen till bågens mitt, i vilken pilarna glida ut. De pilar som vanligen användas till tzagran, äro mycket korta, men tjocka med tung järnspets. När strängen släppes lös och med full kraft och hastighet driver ut pilarna, studsa dessa icke tillbaka mot något foremål, som de träffa. Ibland har de slagit igenom en sköld och skurit igenom ett tungt järnpansar samt flugit ut på andra sidan, ty med sådan kraft avskjutas dessa pilar. Ja, man har t.o.m sett exempel på, att de slagit igenom en bildstod av brons och, om de träffat en stadsmur, antingen kommit fram med spetsen på andra sidan eller blivit sittande i murens stenar. Tzagran är alltså en djävulens uppfinning. Den olycklige, som träffas från den, dör utan att marka det våldsamma slaget”.

Man kan anta att Anna Comnena överdriver något i sin beskrivning av vapnets styrka men klart framgår det genom hennes beskrivning hur fruktat vapnet var. Beskrivningen att skytten låg på rygg för att spänna armborsten kan bero på att de satt på ändan, satte fötterna på bågen och lutade sig bakåt för att spänna (se bild XXX). Det kan därför se ut som de ”lägger sig på rygg”.


Bild 1: Man som spänner sitt armborst sittande.

Efter denna tid och framåt finns armborsten och utvecklas fram till våra dagar. Trots utvecklingen har de gamla ”primitiva” modellerna levt kvar och använts, kanske framför allt till jakt. Idag är det i Sverige inte tillåtet att jaga med armborst utan är uteslutande till sportskytte. Armborst är dessutom ett licensvapen.



Bågen

De primitiva armborsten var inget mer än en båge på en stock och därför var tillverkning och material ungefär desamma. Under början av medeltiden var hornbågarna de vanligast förekommande. (rena träbågar var säkerligen vanligare än fynden antyder men av materialets karaktär bevaras inte dessa lika väl). Hornbågarna förekommer i flera huvudtyper.

Typ 1 består av en hornkärna trapetsformad och omgiven ”fiskben” (egentligen barer från val så det rör sig snarare om hornmaterial). Utanpå denna kärna ligger ett lager med senor, på ovansidan är detta lager ca. 1,2 cm och på undersidan ca. 0,2 cm. Viktigt att notera är att alla horn och bardbitar är räfflade för att öka anläggningsytan mon nästa bit och för att hålla bitarna på ”plats” när bågen spänns. Senornas riktning på ovansidan är längs med bågens sträckning och på undersidan på tvärs med den samma.

Typ 2 liknar första typen men har ingen benkärna utan hela kärnan utgörs av skenor av barder eller horn.

Typ 3 har en kärna av ihop limmade skenor av ben och horn men denna gång finns en skena av idegran fastlimmad på vardera ovan och undersidan. Båglemmarna är också gjorda i två halvor på mitten avdelade med ett massivt ”block” på ca. 6*3*1 cm.

Typ 4 är en tysk variant bestående av en kärna av sammansatta skenor av horn. På utsidan sitter ett tjockt lager av senor och på insidan ett lager med trä (ek) och innanför denna en bit ogarvat svinskinn.


Bild 9: Bågtyper ett, tre och fyra. Streckat=trä,
prickat=senor och ofärgat=barder/horn

Alla dessa typer är sedan omlindade med skinn eller näver för att skydda mot fukten. Den tyska varianten har dessutom ytterst ett lager med papper med tryckt mönster. Till hornkärnan användes hornskidor av get eller nöt. För att få bitarna raka sänkta man ner dem i kokande vatten och pressade bitarna raka. Vad gäller senor var de från häst- eller oxnackar att föredra. Men för dem som vill bygga en hornbåge idag kan buffelhorn användas och senor från skanken från till exempel älg eller nöt.

Det är oklart när hornbågarna börjades användas till armborsten. Till sin konstruktion liknar de de persiska bågarna och det är väl inte långsökt att tro att det var under korstågen som dessa började användas. Från 1200-talet finns skriftliga belägg för att hornbågar används.

På 1400-talet blev hornbågarna mer och mer utkonkurrerade av stålbågarna i alla fall när det gäller i krig och sport. (I kalla klimat och jakt sägs hornbågen vara ett bättre alternativ). I styrka var hornbågarna och stålbågarna ungefär jämbördiga men stålbågen var lättare att tillverka och därför blev denna typ allt vanligare. Att tänka på när det gäller stålbågar är att de är mycket farligare än en hornbåge om man skulle ha oturen att ha sönder den. Därför är det viktigt att ha någon form av säkerhetslindning på en stålbåge.

Mekanik

Det är svårt att datera mekaniken i armborsten framför allt vad gäller när de olika typerna slutade användas. Men det äldsta fyndet jag känner till av ett armborst är från Lake Paladru vid Grenoble och härstammar från 1000-talet. Det hade en mekanik som gick ut på att en liten ”hävarm” av trä fästs på ovansidan av stocken, som användes för att trycka upp strängen från spännhaket. En ännu äldre modell torde vara endast ett spännhak och att man med handen tryckte upp strängen, men detta har vi inget fynd som visar.


Bild 2: Valbåge från Lillöhus.

En annan variant på att trycka upp strängen från haket är att en träplugg sitter genomborrad genom stocken och kan med hjälp av en hävarm på stockens undersida trycka upp strängen från haket. Armborst av denna typ har funnits i Skåne och i Norge. De funna i Lillöhus i Skåne härstammar från bondeupproret 1525 men mekanismen är troligen betydligt äldre. Det finns norska varianter på detta armborst (s.k. valbågar) som daterats till slutet av 1800-talet. Denna typ av bågar, om än i lite annat utförande, används i Afrika än idag.


Bild 3: Valbåge från Norge.

Under 1100-talet förbättrades armborstens avfyrningsmekanik ordentligt. Från att ha en mekanik som trycker upp strängen övergick man till en teknik som genom en cylinder (nöt), med ett hak för strängen släpper iväg strängen. Nöten har på motsatt sida ett hak till som genom en hävstång (avtryckare) gör att den kan hållas på plats (se blid XXX). Nötämnet har ofta en diameter på 5 cm och en bredd på ca 3 cm. Detta var inte en ny uppfinning för vissa av antikens skjutmaskiner hade även de denna typ av avfyrningsmekanik. Det finns även exempel på nötämnen som inte är cylindriska som exempel ett från Wiltshire. Dateringen på denna är dock osäker, Vissa hävdar att den är romersk och andra hävdar att den är samtida med en järnhammare funnen i närheten och denna härrör från 1000-talet.


Bild 4: ev. romersk nöt (ej cylindrisk).

Från början användes en enaxlad ”hävsångsavtryckare” det vill säga en avtryckare som höll nöten på plats men när man avfyrade släppte avtryckaren nöten och därmed kunde nöten rotera och släppa strängen. Även om denna avfyrningsmekanik bygger på hävstångsprincipen är det ett rejält tryck som behövs för att avfyra skottet. För folk som är vana vid till exempel luftgevärsskytte så kramas skottet försiktigt av vilket alltså inte är fallet med dessa armborst. Under 1500-talet kom fleraxlade avfyrningssystem som minskade kraften som behövdes för att avfyra skottet.


Bild 5: t.v. enaxlad mekanik och t.h. fleraxlad.

Laddning

De första primitiva armborsten laddades genom att personen ställde sig på bågen och drog upp strängen till haket/nöten. Alternativt satte man sig på marken med fötterna på bågen. Ganska snart fästes en järnring eller fotbygel längst fram på armborstet. Genom att sätta i foten i fotbygeln var det lätt att dra upp armborstet utan att riskera att skada bågen. Detta fungerade till en början men med tiden blev armborsten starkare och man måste ta till andra hjälpmedel.

Ett sätt vara att haka fast strängen direkt via en krok i bältet eller att kroken satt via en talja till bältet (se bild XXX) och på så sätt minska kraften som krävs för att dra strängen. Från 1301 finns belägg för att denna konstruktion användes men man kan tänka sig att konstruktionen är äldre än så.


Bild 6: armborst med skruv.

Att använda skruvmekanism finns på 1400-talet. Genom stocken går på dessa en skruv som när den skruvas åt drar upp strängen i läge. Sedan hakas skruven av innan avfyrning. Denna konstruktion ersattes av ett spel som placerades baktill på armborstet med vilket man kunde ”veva” upp strängen till läge. Med denna typ av spännanordning är vi inne i 15-1600-tal


Bild 7: Armborst med ett vev

Ett annat sätt att spänna armborstet på kom i mitten av 1300-talet och bygger på hävstångseffekt. Genom att bygga en järnkonstruktion som fångar upp strängen och genom en hävarm lyfts upp på plats får man dra ett kraftfullt armborst relativt snabbt. Dessa hävstänger kallas getfot på grund av sitt utseende. Som nämndes ovan finns belägg för denna typ från andra hälften av 1300-talet. Dock skall nämnas att liknande konstruktion finns till valarmborst men de jag känner till är alla av senare datum och gjorda i trä.


Bild 8: En getfot.