Graven i periferin
publ. 2005 i Benbiten (2005:1) .

Osteologin i Sverige idag är unik då vi sammanför både humana material och animala material tillsammans inom ett ämne och där studenter måste studera båda typerna av benmaterial. Dock finns det en klar uppdelning i och med att studenter specialiserar sig mot antingen animal- eller humanosteologin. Jag skulle vilja påstå att den väsentliga skiljelinjen mellan de två inriktningarna inte ligger mellan human och animal utan att linjen går mellan grav/individorienterad osteologi och massmaterialcentrerad osteologi.

Två exempel som kan tas upp för att belysa problematiken är hundgravarna på Skateholm, Skåne och det humana materialet från Bro kyrka, Gotland. Hundarna har behandlats som ett humanosteologiskt material där även analysen av dem efterliknar en individorienterad analys. I det andra fallet fann man en stor mängd humana ben under golvet till kyrkan utan att man kunde fastställa separata gravläggningar. I detta fall fick analysen koncentreras på varje fragment för sig och blev allt mer en analys över ett massmaterial.

De humanosteologiska metoder vi använder oss av är oftast inte specifikt humana utan inriktade på att beskriva en individs liv utifrån ett mer eller mindre komplett skelett. Dessa metoder kan givetvis användas lika bra på en hundbegravning som en mänsklig. Tvärt om är det i ett humant massmaterial; där kan inte enskilda individer analyseras utan diskussionen måste läggas på en populationsnivå. Samtidigt går man ofta upp på en mer populationsbaserad diskussion efter att ha diskuterat enskilda individer.

På osteologiska föreningens årsmötessymposie framkom kritik mot denna hållning och inställning. Mycket på grund av att detta skulle vara en alltför biologistisk syn på människan. Syftet med detta inlägg är dock inte att diskutera värdet av vare sig humana eller animala kvarlevor utan att belysa att de metoder som används för de olika materialen i större utsträckning bör användas för båda kategorierna. Till exempel kan animalosteologins kvantifieringsmetoder och tafonomi med fördel användas på humant material och de humana metoderna för patologi och belastningsskador användas på animalt material.

Det kan tyckas att detta är en onödigt kritisk hållning till uppdelningen mellan human och animal osteologi, men vi har här i Sverige en unik situation som borde utnyttjas bättre. Här specialiserar sig studenter och yrkesverksamma på ett område istället för att utnyttja båda områdena för att komma vidare i forskningen. Vi borde bli bättre på att vara Historiska osteologer, Osteoarkeologer, Arkeoosteologer eller vad vi nu skall kalla oss. Stora fördelar finns i att bryta ner uppdelningen human/animal till att i stället vara analysnivåer individ/population.

En gravläggning är intressant i sig, man kan ta reda på kön, längd, eventuella sjukdomar och mycket mer. Vad säger detta om populationen? Svaret är givetvis inte mycket. För att kunna uttala oss om livet under en viss tid måste vi studera gravar och då helst alla eller åtminstone ett representativt urval. Men vi får fortfarande ytterst lite information om livet i området. För att vi hittar en rik grav så vet vi inte var denna person levde och vad han/hon åt. Därför är det mycket viktigt att koppla ihop gravmaterialet med den information man kan få från det omkringliggande området, det vill säga den massmaterial som kan finnas och som ofta är animalt. I många fall har material delats upp och bara gravarna analyserats eller så har materialet delats mellan två eller flera osteologer. Då skriver var och en sin rapport som arkeologen skall bedöma. Bättre vore att skapa en helhetsbild av det forna livet vilket också skall genomsyra utbildningarna i ämnet.