Jakten har länge varit en av de viktigaste sysslorna för människan. Vissa forskare hävdar till och med att människan blev människa den dag hon tog upp en sten och började använda den som vapen. Sen den dagen har jakten följt och bidragit till den mänskliga evolutionen fram till i dag, och vist är det som Laughlin (1968:304) säger "Hunting is the master behavior pattern of the human species". Och visst har Jägarens syssla svepts i slöjor av tragik, elegans och mystik (Cartmill 1993:XIff). Men att jakten haft en stor betydelse för mänskligheten vet vi, men vad kan vi berätta om den enskilda jakten. Denna artikel skall beskriva en specifik jakt som skett någon gång under senmesolitikum, i närheten av den boplats vi idag kallar Tybrind Vig.

Denna artikel beskriver hur händelseförloppet i denna jakt kan gott till. Allt som beskrivs här är byggt på de resultat som framkommit i arbetet "En lyckad jakt". Grunden i det teoretiska resonemanget i detta arbete är att behandla skelettmaterialet, från dessa skogsmårdar, som lämningar efter enskilda individer och inte bara som en djurgrupp eller en mängd olika benelement. Detta innebär att djuren inte betraktas som enbart en restprodukt av mänskligt agerande utan som individer av olika ålder, kön, utseende och karaktär. En annan vinkling av detta är att den jagande människan kan diskuteras utifrån sin biologiska historia. För utförandet av könsanalyser på materialet har 30 skogsmårdar från Naturhistoriska riksmuseet mätts upp. Utifrån dessa mått har de flesta större ben kunnat könsbedömas. Vidare har metoder för att para i hopp ben tillhörande samma individ utvecklas. För djupare beskrivning av de teoretiska och metodiska grunderna rekommenderas detta arbete.

Jägaren går ut en vårvinterdag för att vittja de fällor jägaren satt ut kvällen innan. Jägaren känner sitt bytesdjurs vanor väl. Jägaren vet att har fällorna satts bara något tiotal meter fel i naturen har fångsten uteblivit. Erfarenheten säger också att jaga djuret med pil och båge inte både är för tidskrävande och svårt, utan även kräver en vindstilla vinterdag med nyfallen snö, så att man lättare kan följa mårdens färd mellan trädtopparna till sin lega.

Jägaren kommer fram till första fällan, ser djuret som kämpar för att komma loss. Med ett hårt väl riktat slag mot huvudet avlivas djuret. Jägaren går sedan vidare och vitjar de övriga fällorna som fällor som satts ut. När jägaren sedan kommer tillbaka till boplatsen flås djuren. Det är för den fina pälsens skull som djuren jagats. Tassarna lämnas på den flådda djurkroppen, som sedan slängs alldeles utanför boplatsen.

Bytet för denna jakt blev nio skogsmårdar. Tre hondjur och sex handjur, alla relativt unga Av de sju individer som åldersbedömts är fem under ett år och alla under tre år.

Jägaren har inte föredragit de större handjuren möjligen de yngre årsungarna men den sneda fördelningen kan lika väl bero på att unga djur är mer lättfångade, inte så erfarna och mer nyfikna.

Jägaren i denna beskrivning är könsneutral, Detta för att Det är svårt att avgöra hur vida jägaren var en man eller kvinna. Det är alldeles för lätt att dra förhastade slutsatser om vem som har fällt dessa skogsmårdar. Innan vi går in på frågan ska det påpekas att i arbetet betraktas alla material som hittats som könsneutrala. Det är endast våra värderingar som ger oss idéer om vem som fällt eller använt dem. Men det är ändå viktigt att belysa frågan i köns och gender perspektiv (Berndt 1981:197, Manzel 1992:122). I de flesta jämförbara kulturer i dag är det männen som jagar och kvinnorna som samlar. Detta har av många accepterats som en lag. (Berndt 1981:197, Estioco-Griffin & Griffin 1981:142). Men det finns kulturer där även kvinnorna jagar (Estioco-Griffin & Griffin 1981:140ff).

I detta resonemang utgår vi hela tiden från en kultur som vi i dag saknar faktisk kunskap om. Vi känner inte till människornas idéer om manligt och kvinnligt. Därför verkar det säkrare att utgå från den biologiska bakgrund människan har och som vi väl känner till. Vi ska komma ihåg att människan är ett djur som i mångt och mycket styrs av etologiska lagar. Vi anser idag att vi har den fria viljan att välja vad vi vill göra. Men inte ens nu har vi klarat av att sudda ut gränserna mellan kvinnligt och manligt, som till exempel många yrkesområden. Dåtidens människor hade samma hjärnkapacitet som dagens. Emellertid kan det vara rimligt att anta att de styrdes mer av naturliga könsroller än vad vi gör i dag. Det var säkert inte alltid tabu för en kvinna att jaga, utan bara mer naturligt för henne att samla (jfr. Ljungberg 1991:kap. 2).

Vidare kan det vara på sin plats att definiera vad man egentligen menar med jakt och med samlande. Om dessa skogsmårdar fångats i fällor skall detta räknas som jakt eller insamlande. Att vittja en fälla klarar alla av med eller utan barn. Om Mårdarna är fångade i närområdet så kan det mycket väl innefattas i de kvinnliga sysslorna. Det finns kulturer där vittjande av fällor är kvinnornas göromål (Ljungberg 1996). Den normala frekvensen hos mårdar idag är ca 10 djur/ 10 km², det är rimligt att tro att det var större täthet under mesolitikum. Detta kan säkert betecknas som boplatsens närområde.

Bilder: 1) skogsmård, 2) skalle från individ 1 3) avtryck från mårdtass.