Konsten att koda ett fragment.

publ. 2004 i Benbiten (vol. 2004:1).

Detta är långt ifrån första försöket att göra upp regler för hur man kan koda ett skelettfragment. Många försök har dock fallit på sina komplicerade regler. Detta försök kommer att ha sin teoretiska grund i Lepiksaars arbete från 1988 där han bland annat ger en metod för hur man kan beskriva skelettfragment. Denna metod kommer att vara användbara för alla postkraniala element och bygger på det faktum att ett element har två ändar. I benbiten 2002:2 skrevs en liten introduktion i bearbetning och sortering av osteologiskt material denna gång kommer det inte handla om databehandling i första hand utan om registrering. Lepiksaar delade in ben i tio grupper: proximal del, övre hälft, utan distal del, intakt, utan proximal del, nedre hälft, distal del, supradistal del, utan ände, supraproximal del och ej lokaliserade fragment (Lepiksaar 1988:34). Detta är en bra utgångspunkt för att beskriva ett fragment, men inte om man vill att en dator i ett senare skede skall förstå vad man menar och hur man vill att det skall tolkas.

Schemat ovan visar ganska tydligt att Lepiksaar fokuserade på fyra (+1) kategorier och inte 10 (+1) som bilden visar. Den första delen är proximal ände, den andra är supraproximal, den tredje är supradistal och slutligen distal (det vill säga grupp I, VII,.VIII och X. Sist kan vi nämna de ej lokaliserade fragmenten som en gruppering. Jag kommer här att föreslå en modifiering av Lepiksaars indelning; genom att lyfta ut epifyserna till en egen grupp får vi sex delar på ett ben.

Nu är det lätt att beskriva ett fragment utifrån vilka delar som finns bevarade, har vi ett fragment av Lepiksaars grupp III så kan vi beskriva detta som 1-4. Delarna ett till fyra finns bevarade, delarna 5 och 6 (distala änden) saknas. Med denna modifikation blir det mycket enklare att kvantifiera sitt material i en dator. Det enda man behöver göra är att se vilken del som är mest förekommande. I exemplet nedan har sex stycken fragment lagts sida vid sida. I sista kolumnen visas antalet av den del som är mest förekommande bland fragmenten. Det visas att del tre är den mest förekommande. Det betyder i detta fall att minsta antalet (ben eller individer) är fem. För att en del skall räknas måste mer än 50% av delen vara representerad i fragmentet. Detta för att inte riskera att räkna ett ben två gånger.

Individantalet är inte bara beroende av vilka delar som finns bevarade, utan man kan ta hänsyn till andra faktorer som till exempel ålder. Detta beskrivs lättast genom att beskriva graden av fussionering. När det gäller rörben låter sig detta göras genom att använda något av uttrycken F(ussionerad), S(lutande / epifysring), O(fussionerad), U(ng) och då både för den proximala och den distala delen. En beskrivning av ett ben som är ofussionerad proximalt men inte distalt blir då "FO", för ett ben som är ungt dvs ej fullvuxet blir UU även om man inte skulle ha båda ändarna då detta konstateras på andra kriterier än fussionering. På vissa ben är epifysen delad i flera epifyser. Jag har i mina analyser upplevt att detta problem är marginellt och i de fall där ena delen fussionerat men inte andra kan begreppet S(lutande) användas. Denna information kan dels användas för att dela upp kvantifieringen av Mind eller MAB men kan även användas för att på ett enkelt sätt få ut de tabeller som Jan Ekman använde i "Early Medival Lund" (se tabell nedan, Ekman 1973:79ff).

Till sist en tanke om hur man beskriver en ände som "saknas" Om ett ben är fussionerad proximalt men inte distalt kan detta beskrivas Fx, men det går här att lägga in mer information. Hur ser denna ände ut? Här tycker jag att det sexgradiga systemet Allan Outram använder sig av är ett enkelt och smidigt sätt att beskriva änden. Det går i korthet ut på att ett ben graderas från 0 (färskt) till 2 (torrt) i de tre kategorierna; frakturlinje, frakturyta och vinkel på brottytan. Dessa tre värden läggs ihop och ett värde mellan 0 (färskt) till 6 (torrt) fås (Outram 1999:105). Detta system beskriver en frakturyta. Ibland kan det vara bra att beskriva andra typer av ändar som en avhuggen eller avkarvad. Det låter sig göras genom att man istället för siffran använder en bokstav. Går änden inte att beskriva kan alltid X användas. Om till exempel del ett finns men det inte rör sig om en epifys kan denna markeras med ett streck (-).

Detta system går utmärkt att använda för de flesta ben. Vissa hand- och fotrotsben kan vara svåra att få in i systemet men dessa beskrivs oftast som hela (1-6) eller som fragment (0). För andra ben som mandibula, scapula och coxae föreslås här en indelning som även här bygger på Lepiksaars tankesätt (1988:31ff). Här nedbantat från 16-18 kategorier till sex.